Tear me apart!

Sätter mig i den där fotöljen och känner att jag har läget under kontroll. Det är samma sköna känsla som det alltid är att sätta ner röven där och bara andas ut. Tryggt välbekant. Enda skillnaden är att det är torsdag istället för fredag. Och jag tror att idag ska jag inte gråta. För jag har läget under kontroll.

Och så berättar jag. Jag kan inte ljuga för honom. Men jag berättar och känner hur jag likt en trotsig tonåring sticker ut hakan, känner mig cool. Inga tårar, jag har koll idag.  Försöker se övertygande ut, tro på det jag själv säger och liksom utalar ett självsäkert vaadååråå!

Det räcker att han tittar på mig. Jag vet ju att han ser rakt igenom mig. Ser det jag själv innerst inne vet men just idag är jag cool och låtsas att det är okej. Säger nästan som Alfons Åberg... jag skulle ju bara... skjuter ut hakan ännu mera men nej... det går inte att undvika.

Han hittar de där jävla knapparna hur väl jag än försöker gömma de och tårarna är där som ett brev på posten och den där trotsiga tonåringen blir åter igen en liten liten flicka. Hakan åker in och pressas ner mot bröstet istället och han ger mig en servett att torka snoret med.

Vill du byta kurator nu, frågar han för att han tycker han är hård mot mig men det är ju därför jag är där. Det är ju därför jag tycker så mycket om honom. För att jag inte kan ljuga, för att han ser rakt igenom mig och för att han ser det jag inte vill se men innerst inne vet.

-Hur skulle du kunna gjort istället frågar han efter han ritat på tavlan och förklarat att det jag håller på med har ett fint namn förkortat på engelska men jag har inget svar. Hade jag vetat hade jag gjort annorlunda men jag forstätter följa det där mönstret. Ni vet det där livsmönsret som jag stickar den där tröjan av. Den som håller på att bli för liten.

Men snart kanske jag gör annorlunda... än vad jag gjorde nu!